Från liten till stor, gemenskapen inom idrotten

I helgen var jag funktionär på en simtävling. Känslan under inmarsch, även om den var som funktionär denna gång, påminner mycket om känslan under inmarschen till forna tiders finallopp. Denna gång med en annan glädje och med fokus på andra, på barn och unga, vilken tävlingen var till för.

Där står de nu bakom startpallarna, 9-åringarna, och är beredda på att ge sig iväg på kanske sitt första lopp i en större simtävling. De kikar på grannen på banan bredvid, är det dags att kliva upp på pallen nu? Någon behöver få en påminnelse om sätta på simglasögonen och en annan att ta av tofflorna innan det är dags att kliva upp på pallen. Jag pratar finska efter bästa förmåga och blir stundvis tvungen att använda mig av kroppsspråk. På något vis förstår vi ändå varandra. Klara för lopp, både simmare och funktionärer. Vingligt står de nu där på startpallen och tappert ger dig sig iväg på det stora loppet när signalen går. Kanske var det där en framtida simstjärna som just plumsade i från startpallen?

Ju äldre simmarna blir desto större tävlingsvana och målsättningar gör sig påminda. 13-åringarna har redan god vana på detta med tävling och framtoningen är en annan.

”-Yes, ropar några när de ser tiderna på tavlan när de gått i mål.”

Kanske var det ett personbästa, kanske var det en kvaltid till en annan tävling? Glädjen är påtaglig både hos dem själva och hos andra. Inom föreningen hejar man på sina klubbkamrater och gratulerar när det gått bra.

Så var det då dags för stafetter eller lagkapper om ni hellre kallar det så. Givetvis hejar alla först och främst på sitt eget klubblag. Men sen händer något fantastiskt. När det egna laget gått i mål fortsätter simmare, oavsett ålder, och ledare från alla klubbar att heja enda tills sista laget gått i mål. Applåderna kommer inte bara för det segrande laget utan även för det sista laget att gå i mål. Där och då syns en påtaglig gemenskap i en sport som långt är individuell när det kommer till tävling. Där och då finns inte bara en gemenskap inom den egna klubben utan en gemenskap som går över klubbgränserna och det bildas en stor simfamilj. Allas insats räknas. Där står jag mitt i allting och ler, nästan med en tår i ögat. En härlig känsla av värme och glädje sprider sig inom mig. Tänk om alla kunde få uppleva denna känsla i idrotten. Klart jag ställer upp som funktionär och bidrar till att barn, unga och de vuxna som är med ska få uppleva detta. En stund också jag fick glädje av och kände gemenskap i. Det är fint att se och uppleva de goda stunderna i tillvaron. Vi människor tenderar att fokusera mera på det som är mindre bra än det som varit bra. För god hälsa behöver vi minnas också de goda stunderna. Jag ser med värme och glädje tillbaka på denna stund.